Auto \r\n Arabic \r\n Bulgarian \r\n Catalan \r\n Chinese Simplified \r\n Chinese Traditional \r\n Czech \r\n Danish \r\n Dutch \r\n English \r\n Estonian \r\n Finnish \r\n French \r\n German \r\n Greek \r\n Haitian Creole \r\n Hebrew \r\n Hindi \r\n Hmong Daw \r\n Hungarian \r\n Indonesian \r\n Italian \r\n Japanese \r\n Korean \r\n Latvian \r\n Lithuanian \r\n Norwegian \r\n Persian \r\n Polish \r\n Portuguese \r\n Romanian \r\n Russian \r\n Slovak \r\n Slovenian \r\n Spanish \r\n Swedish \r\n Thai \r\n Turkish \r\n Ukrainian \r\n Vietnamese \r\n Arabic \r\n Bulgarian \r\n Catalan \r\n Chinese Simplified \r\n Chinese Traditional \r\n Czech \r\n Danish \r\n Dutch \r\n English \r\n Estonian \r\n Finnish \r\n French \r\n German \r\n Greek \r\n Haitian Creole \r\n Hebrew \r\n Hindi \r\n Hmong Daw \r\n Hungarian \r\n Indonesian \r\n Italian \r\n Japanese \r\n Korean \r\n Latvian \r\n Lithuanian \r\n Norwegian \r\n Persian \r\n Polish \r\n Portuguese \r\n Romanian \r\n Russian \r\n Slovak \r\n Slovenian \r\n Spanish \r\n Swedish \r\n Thai \r\n Turkish \r\n Ukrainian \r\n Vietnamese

Skriv text här

Vad är ursprunget på engelska språket?

Engelska historia är konventionellt, om kanske för snyggt, uppdelat i tre perioder som vanligtvis kallas gamla engelska (eller angelsaksiska), mellanengelska och modern engelska. Den tidigaste perioden börjar med migrationen av vissa germanska stammar från kontinenten till Storbritannien under det femte århundradet A.D., även om inga register över deras språk överlever från före sjunde århundradet, och det fortsätter till slutet av elfte århundradet eller lite senare. Vid den tiden hade latin, gammalnorr (vikingens invaderare språket), och i synnerhet den anglo-normanniska franska från den dominerande klassen efter den normanniska erövringen 1066 börjat påverka lexikonet och den välutvecklade böjningen system som anger grammatiken i gammalengelsk började bryta ner.

Följande korta urval av gammal engelsk prosa illustrerar flera av de betydelsefulla sätten på vilka förändringar har förändrat så engelska att vi måste titta noga för att hitta likheter mellan det tionde århundradets språk och vårt eget. Det är hämtat från Aelfrics ”Homily on St. Gregory the Great” och avser den berömda berättelsen om hur den påven kom för att skicka missionärer för att konvertera angelsaxarna till kristendomen efter att ha sett angelsaksiska pojkar till salu som slavar i Rom:

Efter han axode, hu ðære ðeode nama wære þe hi of comon. Honom wæs geandwyrd, þæt hi Angle genemnode wæron. Þa cwæð han, ”Rihtlice hej sind Angle gehatene, för ðan ðe hi engla wlite habbað, och swilcum gedafenað þæt he på heofonum engla geferan beon.”

Några av dessa ord kommer att erkännas som identiska med stavning med deras moderna ekvivalenter – han, av, honom, för och vidare – och likheten hos några andra till bekanta ord kan gissas – nama att namnge, komon som kommer , wære to was, wæs to was – men bara de som har gjort en speciell studie av gammalt engelska kommer att kunna läsa avsnittet med förståelse. Det känns som följer:

Återigen han [St. Gregory] frågade vad som kan vara namnet på de människor som de kom från. Det svarade honom att de hette Vinklar. Då sade han, ”Rätt kallas de vinklar för att de har änglarnas skönhet, och det passar att de skulle vara änglarnas följeslagare i himlen.”

Några av orden i originalet har överlevt i förändrad form, inklusive axode (frågad), hu (hur), rihtlice (med rätta), engla (änglar), habbað (har), swilcum (sådan), heofonum (himmel) och beon (be). Andra har dock försvunnit från vårt lexikon, mestadels utan spår, inklusive flera som var ganska vanliga ord på gamla engelska: eft ”igen”, ”ðeode” folk, nation, ”cwæð” sa, talade, ”gehatene” kallade, namngivna , ”wlite” utseende, skönhet, ”och geferan” följeslagare. ” Erkännandet av vissa ord hindras naturligtvis av närvaron av två specialtecken, þ, kallad ”torn”, och ð, kallad ”edh”, som tjänade på gammalt engelska för att representera de ljud som nu stavas med th.

Andra punkter som är värda att notera inkluderar det faktum att uttalssystemet ännu inte, i slutet av det tionde århundradet, inkluderar den tredje personens pluralformer som börjar med th-: hej visas där vi skulle använda dem. Flera aspekter av ordordning kommer också att hitta läsaren som konstigt till skillnad från vår. Ämne och verb inverteras efter ett adverb – þa cwæð he ”Sedan sa han” – ett fenomen som inte är okänt på modern engelska men begränsas nu till ett fåtal adverb som aldrig och kräver närvaro av ett hjälpverb som gör eller har. I underordnade klausuler måste huvudverbet vara sist, och så kan ett objekt eller en preposition föregå det på ett sätt som inte längre är naturligt: ​​þe hi of comon ”som de kom från”, för ðan ðe hi engla wlite habbað ”eftersom de änglar” skönhet har. ”

Den kanske mest distinkta skillnaden mellan gammal och modern engelska som återspeglas i Aelfrics meningar är det utarbetade systemet med böjningar, av vilka vi nu bara har rester. Substantiv, adjektiv och till och med den bestämda artikeln är böjda för kön, fall och nummer: ðære ðeode ”(av) folket” är feminin, genitiv och singular, vinkel ”vinklar” är maskulina, anklagande och plurala och swilcum ”sådant” är maskulint, dativt och flertal. Systemet med böjningar för verb var också mer utarbetat än vårt: till exempel har habbað ”har” slut med -et-eftertecket som är karakteristiskt för flertalet närvarande indikativa verb. Dessutom fanns det två nödvändiga former, fyra subjunktiva former (två för nuvarande tid och två för preterit, eller tidigare, spända), och flera andra som vi inte längre har. Även där modern engelska behåller en viss böjningskategori har formen ofta förändrats. Gamla engelska nuvarande deltagande slutade på -ende not -ing, och tidigare deltagare bar ett prefix ge- (som geandwyrd ”svarade” ovan).